Åh vad härligt!! Jag har gått i över en vecka och väntat på ett telefon samtal, som jag trodde skulle ge ett negativt besked, och idag kom det, fast svaret var mot all förmodan positivt!! Jag svävade upp flera nivåer i skyn!!

Helt plötsligt kändes allt så mkt lättare, och jag smittade nog av mig lite glädje på Heddan sedan när jag och Tor var förbi och hälsade på hos henne. Ska bli skönt att få hem henne snart, exakt vilken dag det blir vet jag inte riktigt än, men det blir ngn utav de närmaste dagarna i alla fall.

Efter besöket hos Heddan, så for Tor och jag hem o plockade upp Rasmus, och sedan for vi mot Granngården för att plocka upp lite foder, både till Heddan och Floyd, Rasmus kanin.

Därefter anlände vi till badhuset, där grabbarna iaf fick nästan 50 min i vattnet, innan det var dags att springa till duscharna, för Rasmus skulle hämtas upp av Stefan, då han skulle iväg och testa på scouterna för första gången.

Och då tog jag småkillarna i min bil och for till stallet för att dumpa lite mat. Killarna testade att stå på däcken till K´s traktor, och beundrade samtliga maskiner där..

Sedan for vi äntligen hem, jag skulle inta soffan i ryggläge tänkte jag, men TJI FICK JAG!!!! Jag var nämligen utelåst.. Med två småkillar kl 20.00 Nice..

Hungrig som en varg var jag, och de med, så vad gör man.. Efter flertalet försök till att lirka upp fönstret i tvättstugan, så gav jag upp. Det blev Donken.. Igen..

Ungarna drev mig halvt från vettet med ojämna toabesök, tjo och tjim, dans mellan borden och kommentarer om de andra gästerna.. Men nu är de iaf i sina sängar, och jag, jag ska inta det där ryggläget jag...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...