Hittade en av mina gamla lådor idag, och det slog mig att jag nu faktiskt kan presentera min gamla hästar lite bättre.

Här följer några foton på Brave Boy, min connemaraskimmel.

Gissa två gånger varför han såldes..?

( Han var maxad D-ponny, 1mm till hästgränsen..)  

Jag och Alundagänget!

  
Stormulen.. :) Nu i efterhand så vet jag ju att han inte trampade på tyglarna, men jag vet även numera att man inte ska låta tyglarna ligga såhär..;)

Och så några bilder på Damita, mitt Imperatorsto.

Första tävlingen, lägg märke till det blågula som dinglar i pannbandet! :)  

Min kusin Emil på Damitas rygg. Här hade hon varit konvalecent under flera månader, och precis igångsatt igen. Därav dåligt musklad.

Och så en bild på Lillen, (Little Bee) som har varit min allra största vän. (Med en vikt på 860 kg.)

Finaste Lilleman, med det stooora huvudet, som inga träns passade på.. Här var det XL som fick träda in, nosgrimmorna nådde knappt runt då heller...  

Mmmm.. Vilka minnen.. Jag är glad att jag hittade den här lådan! :)

Då och då så slår det mig hur bra jag har det i livet. Jag har en underbar make, underbara friska ungar som växer och frodas. Jag har världens raraste häst, som förhoppningsvis kommer att föda en underbar avkomma kommande försommar. Jag trivs på mitt arbete, och har inte vaknat en enda morgon på alla dessa år som jag arbetat där och tänkt; Usch, idag ska jag till jobbet.. Utan det känns ALLTID bra att gå dit.

Men jag är en sådan person, som lider och ängslas med mina vänner och medmänniskor. Jag blir stressad och ledsen när jag ser och märker att någon mår dåligt, och jag vill alltid försöka att göra något åt saken, men man har inte alltid möjlighet att hjälpa, ibland får man stå hjälplös vid sidan av och bara hoppas att allt löser sig till det bästa.

Flera i min närhet har under sommaren och hösten råkat illa ut, på olika vis. Skador, hjärtesorger, tvister om barn, skadade hästar, sjukdomar och mängder utav olika sorgeämnen, och det frustrerar mig så att jag inte kan hjälpa..

Jag vet att jag inte kan rädda världen, men jag tror också, att om vi alla drog vårat strå till stacken så skulle världen bli en bra mycket bättre plats att leva på i allafall.

STOOOOOOOOOOR Kram till alla som behöver det!!! (Och vem behöver inte en kram ibland?)

Kom in i en bloggsvacka igen.. Det har varit så mycket att göra ett tag, och speciellt den här veckan har det varit tjockt med aktiviteter.. Möten och utbildning för mig, föräldramöte för Maken, scouterna och simning för Rasmus, fotboll för Tor.. Ja, det är mycket just nu..

Så det har blivit ytterst lite tid till att motionera Heddan, i tisdags blev det ingen tid alls faktiskt.. Bara för att fodra och borsta lite. Men, det känns ändå ok att hon vilar ngn dag då och då, med tanke på att hon fortfarande går ute på dygn, men jag vill gärna kolla över henne dessa dagar iaf.

Igår hann jag tömköra henne innan jag började att jobba, och det gick galant. Hon rör sig bättre och bättre, och jag blir så glad när jag ser hur hon musklar upp sig, samtidigt som magen blir rundare. 3 månader i nästa vecka..

Tänk.. Om lite mer än ett halvår så har kanske Heddan en fölis.. Jag kommer inte att vara människa när det börjar att närma sig.. Det är nog tur att jag inte har några döttrar, jag skulle fjolla ur totalt..

Får iaf se Galope i helgen, för det är dags för utställning och tävlingar på Strömsholm. Moa och jag ska åka dit och kolla, och kanske ta en bild eller två?

Men innan dess så ska jag ut på en ridtur tillsammans med en kompis, så det blir nog en tidig morgon.  Men det är vi småbarnsmammor vana vid.

Nu, dags att kavla upp ärmarna, storstädning på schemat innan jobbet idag!