Tack, till alla er som tänker på oss just nu..

Det är jobbigt, och jag klarar inte av att prata så mycket om det. Gråter varje kväll, när jag sitter i min ensamhet och kollar på alla foton som jag har tagit på Heddan under dessa år.

Åh, det gör så ont i mig..  

Feels like it's only been a short while since I first met you,
but I've never had a friend like you
Soon you will be leaving me
And I don't know what to do
Your love and understanding
Have brought me a new hope
I wish that I could keep you here
Tied to me with a rope
Why do you have to leave me?
I ask with confusion and pain
Don't let me go back to feeling alone
When will I see you again?

Efter ytterligare ett veterinärbesök med röntgen tidigare i veckan har jag nu fått Heddans hela diagnos på pränt av veterinär nr 2. Det har varit så mycket som har surrat i mitt huvud, att jag knappt har orkat att ta tag i den kommande biten. Men den är ofrånkomlig. Dock kändes det svårt att skriva, och jag orkade knappt med det.. Vi får se om ni orkar läsa..

Heddan har onormalt utnött ledbrosk vid bakre knäleden i höger sida, och ledvätskan såg inte bra ut. (knäledsartros) Det som den första veterinären kände i höger bakknä vid första kollen var, precis som hon trodde, pålagringar, förmodligen orsakade av både rörelsestörning men även pga av yttre våld. (Ex en omkulltrillning.)

Hur kom sig detta då? Man kan ju aldrig veta säkert, men efter att ha stött och blött fram och tillbaka, så har vi kommit fram till följande förklaringar:

Heddan rör sej mer än normalt i höfterna och  skruvar dessutom mycket i bakbenen, sätter in dem på
linje under magen med all vikt på utsidan hovarna och vrider sedan runt i två faser. Det vill säga; först en liten bit, och så ytterligare en bit med mera tryck i innan hon lyfter upp hoven.

Hon kompenserar dock upp sina onormala rörelser på ett sätt som gör att man upplever att hon rör sej "rent". Fast då är hon ju en häst med mer skjutkraft än bärkraft, så hon har alltid haft svårt för samling, och därav har vi inte fått fram den fulla elastisiteten i henne, då vi aldrig har varit i full träning egentligen. (Vi hann ju bara rida henne i ett år innan hon skulle bli dräktig, fick hovbölder och sedan gick med föl. Och under det året fick hon dessutom en släng lymfangit i, ja just det.. Höger bak..) Pga sitt rörelsemönster blir hon dock ballförskjuten på höger bak och högre på insidan. Utsidan av hoven är nästintill helt rak (Hovväggen) på grund av den stora belastningen där. Detta framkom extremt när hon gick oskodd medans Q gick vid hennes sida.  

Heddan har alltid haft mer eller mindre spänd rygg, särskilt högersidan bak vid länden har varit extremt utsatt. Hon har musklat sej dåligt i ryggen, har en svag överlinje och går gärna med sänkt rygg med bakbenen bakom sej.  Hon tappar ofta tårna i backen när hon lyfter bakbenen, både när hon är ouppvärmd men även efter en stunds arbete vilket tydligen är rätt vanligt just för artroser som gått relativt långt, och detta göra att hon gärna snubblar med bakbenen, vilket medför att hon sträcker den spända muskeln i ländryggen ytterligare, och får mer ont.

Vi vet inte om fölningen var droppen som fick bägaren att rinna över. Förmodligen var det så. Hon tappade alla muskler i bäckenbotten, och på så vis fick hennes, redan för sin ålder, slitna kropp en chans att verkligen ta ut svängarna vad gäller hennes problematik. Skadan skulle ändå ha visat sig så småningom, även utan fölning, men den påskyndade antagligen förloppet med ett par år. 

Det ursprungliga problemet sitter således antagligen i ländryggen, men har gått vidare till bakre knäleden på den högra sidan, vilket medför att hon avlastar bakdelen mer, och belastar framdelen såpass hårt att hon får sekundära skador på framkotorna. (Inflammationer) 

Men tanke på att hennes vridmoment har blivit så pass mycket sämre under de sista tre månaderna, så är det en pågående process just nu, och säkerligen inte den sista.

Jag har gjort valet att Heddan ska få somna in, innan hon får så ont att hon inte ens kan gå till och från hagen utan att lida av sina besvär. Hon visar redan nu tecken på att ha ont vissa dagar, jag märker det speciellt på att hon har börjat att sparka i boxväggen igen, mot allra bästa kompisen. Hon ska få somna som den fina häst som hon alltid har varit, pigg och glad, blank i sin päls, välmående och framförallt så vill jag att hon ska känna sig värdefull och betydelsefull in till sista andetaget.

Beslutet har varit oerhört svårt att fatta, och jag är så glad att jag har Q kvar hos mig. För trots att man när man skaffar ett djur vet att den dagen förmodligen kommer när man inte längre får ha dem hos sig, så känns det för den skull inte lättare när beslutet väl ska fattas.

Man känner sig helt enkelt som en skurk.