Började morgonen tidigt på MDH. Gjorde de sista förändringarna i arbetet innan vi skickade in det för att få respons från vår handledare. Det innebar att jag kunde smita till stallet och rida iväg med häst nr ett redan kl 13. En mil avverkades på pigg Norma iförd micklems ena hackamorelösning.

Analys av hur det fungerade: jämförelsevis så var det som att rida i grimma. Jag kunde svänga, både åt höger och vänster. Bromsen fungerade när Norma ville det. Tur att vi hade långa sträckor att hinna bromsa på. ;-) och tur att Norma är en så himla vänlig häst som vill vara till lags. Annars hade det kunnat gå jekligt fort.. Nu blev det en timmes tur i (mestadels) sunt galopptempo varvat med pigg trav och skritt.

Väl i stallet fick Norma efter rykt gå ut i hagen och äta lite, medan Calle skulle göra sitt pass. Vi hade turen att få med Åse och Curre ut. Fullblodsgrabbarna var inte lika piggelina som den mogna halvblodsdamen, utan rullade på i avslappnat galopptempo bredvid varandra.

En mil avverkades där med. Sedan kände jag att jag fått skavsår på knäna. Och jag tror att rygg-och vadmuskler kommer att skrika om nåd i morgon... Tur att Calle vilar i morgon... ;-)

Efter stallet blev det filmkväll med Maken och Tor, eftersom att "Ussarna" hade andra planer än att sitta med oss. Och Nu har jag moffat godsaker så att jag mår illa, så nu kommer jag att klara mig i en vecka, till nästa ätdag...

Trött Calle efter ridtur. Ögonen åkte igen, gång på gång. Finaste fuxen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...