Hade helgen som ett slags deadline, hade bestämt att jag skulle invänta den åtminstone så att jag visste hur julen skulle komma att se ut innan jag skulle skicka ut inbjudningar. Helgen gick, utan några överraskningar, och därför håller jag nu på att skicka inbjudningar till vårat julfirande här hemma.

Idag fyller dessutom Maken år, och det är som vanligt Lucia på den dagen. Således ska jag och mina minsta telningar baka lite Lussekatter när vi går här hemma med lille Markus, som har feber än. (38,2 grader har han nu) Lite knäck blir det nog med, den förra var försvinnande god..

Och så ska jag väl ta tag i de sista julklapparna.. Är det bara jag, eller blir det svårare för vartenda år?? Förut var det ju lätt att köpa till ungarna åtminstone, men nu är det nästan omöjligt.. De har ju allt?? Men de önskar sig mer?? Hur går det ihop?? Rasmus är svårast, han önskar sig bara extremt dyra saker. Men visst, praktiska, jag medger det, men ändå inte nödvändiga. Har i alla fall inskaffat en av grejerna på hans Most Wanted list... En mobil med bättre batteri än hans gamla sunk.

Markus är ändå ganska lätt, han önskar sig leksaker, och har inte så stora krav. Tor har utvecklat ett slags: När det är jul så får man allt man pekar på bara man säger att man är snäll-sinne... Hmmm.. Men överst på listan står iaf Pokemon HeartGold, och det ska han iaf få av oss.

Markus får ett gäng filmer och ett par Transformers, som är hans stora grej just nu.. Himla skönt att shoppa via nätet och få allt direkt hem i lådan!

Nu ska jag ta och beställa lite varmrökt lax, så att vi har ngt mumsigt på julbordet i år! (Det brukar vara fullt med gotter, men lax är ju så himla mumsigt, så det vill vi också ha!)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...