himmelskadrommar

Inlägg publicerade under kategorin Presentationer

Av Jossan - 7 september 2014 21:54

Insåg för ett par dagar sedan att det inte finns någon presentation av Calle här på sidan!?! Hur kan jag bara ha missat detta??


Så den kommer här:


I november 2012 fick jag chansen att åka till Vendel, norr om Uppsala, för att kika på en fux hingst. Jag visste då inte mer än att det var ett fullblod född 2011 som förmodligen skulle bli mellan 167-168 cm hög som vuxen. Med mig hade jag Emelie, som skulle agera smakråd.   


Den här killen mötte mig:

     

Mamma Goofy fick jag ocksp chansen att kika på.   

Jag beslutade mig för att ta med fuxen hem. Det fick bära eller brista. Så den 24 november hämtade vi hem mitt första engelska fullblod. 

Det tog lite tid innan vi lärde känna varandra och innan Calle kände förtroende för mig. Efter att ha haft Q som litade på mig utan och innan från starten, så var detta lite av en prövning. Men inte förrän den 12 februari 2013 så kändes det som om han faktiskt blev glad över att jag kom till stallet. Den dagen var första gången som han stod vid grinden och väntade när han hade sett att jag kom. 

  

Våren 2013 tog vi tag i inkörning. 

Vi löshoppade lite på skoj i paddocken hemma.    

Tömkörde

  



Tricktränade  

Spände för  


Och efter att ha kört ett par svängar så tog vi sommarlov. Calle vilade i 13 veckor. När vi sedan skulle igång igen hade Calle vuxit en del...


     



Hösten 2013 blev det fortsatt inkörning kombinerat med att vi satt in Calle.

     

Löshoppa lite i Ransta hann vi med också!     

Men tiden går fort, och snart var det vintervila..

  

Våren 2014 fortsatte vi med löshoppningen, inridningen och inkörningen.

       

     

  

Men sedan tog vi sommarlov..   Under hösten 2014 har vi så här långt hunnit med att rida, köra och åka lite transport till olika platser för att se världen..

                                


Calle är en fantastisk individ. Jag ser fram emot massor med år tillsammans med den här killen!!


ANNONS
Av Jossan - 4 januari 2011 22:55

Jag: Jag heter alltså Josefine, är en tjej på 31+ som bor utanför Västerås. Jag är gift, har tre barn, alla pojkar mellan 3-10 år. Jag arbetar som barnskötare på en förskola i Västerås, trivs med mitt arbete, och med min tillvaro överhuvudtaget. Jag önskar dock att dygnet hade flera timmar.. Min fritid tillbringar jag med familjen och med bästa hästen, Heddan. Jag har varit hästintresserad hela livet, men var en utav dessa som inte fick börja rida tidigt, då båda mina föräldrar är pälsdjursallergiker.

  


Men, som 10 åring lyckades jag tjata så att min stackars farmor och farfar äntligen gav upp, och jag fick börja ridskola. Året därefter hade jag övertygat dem om att jag kunde ALLT som man behövde kunna för att ha egen häst..

 Ojojoj.. Ack och ve.. Stackars häst..)


 Nu i efterhand så kan jag nog dock våga påstå att den hästen hade det rätt så bra, vi stod uppstallade i ett stort inackorderingsstall med många erfarna hästbrudar, så jag fick lite lots i livet, den sk livets hårda skola..


Men, åter till mig nu, vem är jag då?? Oj vad svårt, jag vet knappt själv.. Men, jag är lång, hela 180 i strumplästen. Är enligt mina vänner alldeles för snäll, har svårt att säga nej. Jag är en jäkel på armbrytning med vänstern, men jag är högerhänt. Är ganska teknisk, och älskar att läsa böcker! Dean Koontz, Virgnia Andrews, Marian Keyes mf fyller mina bokhyllor, och de bra böckerna tåls att läsas gång på gång, och snabbt går det med..


Jag är en riktig godisgris, och jag älskar frukt med. Tur det kanske...


När jag var liten hade jag en sådan stor glugg mellan mina framtänder, att jag kunde få in lillfingret mellan dem.. Sedan hade jag tandställning, och jag blekte även tänderna innan bröllopet för snart fem år sedan, så mitt tidigare tandkomplex är nu helt borta.


Jag kan inte dricka kaffe, för jag får sådana magsmärtor då. Istället är jag en tesippare och ett cocacolafreak..


Jag är ytterst känslosam åt alla håll, och gråter när jag ser Bambi i tecknad version.. Man kan lätt kalla mig för Läckan...


En av mina högsta drömmar är att få resa till Australien och bo på en riktig fårranch under ett år. Lite svårt med barn kanske, men jag har en idé.. Den går lite ut på att Maken och barnen jobbar, och jag får tillbringa dagarna med att rida.. Jag menar, om en sisådär 10 år så har jag ju en arbetsför 20åring, en 15åring och en 13åring.. Tänk bara, vilken lära för livet grabbsen skulle få..  Hehehe.. Nädå.. Jag får nog nöja mig med att åka på en solsemester ist.. Stackars mig...


Men på tal om resor, så är jag hyfsat berest, även om resmålen varit få. Som barn fick jag åka mycket med min farmor och farfar, och jag har således avverkat Gambia 3 gånger innan jag blev 10. Jag har varit i Tobago som 13 åring, på Mallorca och på Canarieöarna fler gånger än jag kan minnas. Turkiet ett par gånger och nu sist i Egypten. Men!! Jag har ALDRIG satt en fot i Norge! Skumt va! Annars så har jag varit i både Finland och Danmark..


And thats me...


Så, nu över till min stjärna, Heavenly Dreams. Heddan är en varmblodig travhäst, som sedan Juli 2008 "pensionerats"från travet, och efter det påbörjat sin karriär som allroundhäst. Hon är en ljuvlig kamrat, som glatt ställer upp på det mesta som man ber om. En bättre vän kan man inte få, och trots att jag vet att fördomarna är många, är jag helt och fullt nöjd med min fina häst.  Det hon inte har kroppsligen, det har hon i vilja.

    

Hon är en otroligt mysig individ, som älskar när man står och borstar och kliar på henne. Hon har ett alldeles säreget minspel, med en väldigt rörlig mun. Sprayar man på henne med en sprayflaska på kroppen, så flemar hon ALLTID.. Hon är en ensamvarg, men mycket flockbunden, något motsägelsefullt, jag vet... Hon är otroligt skeptisk mot vattenpölar och lera, och undviker in i det sista att kliva där sådant snusk finns..


Hon har ett grymt svårt sadelläge, och jag har hittills inte hittat SADELN som jag söker, men, just nu gör det inget, för Heddan är lika snäll barbacka. Heddan är född 2003, och blir 8 år i år. Hon är född på sommaren, den 12:e juni, och trots sin ringa ålder känns hon som en veteran i det mesta. Och faktum är, att hon har ju redan avverkat en karriär i sitt liv, skolats om, och nu ska hon dessutom bli mamma.. Ganska fantastiskt.. På lite mer än 7 år..


Ja, det var lite om oss.. Mycket nöje!!!






ANNONS
Av Jossan - 16 september 2010 22:01

Hittade en av mina gamla lådor idag, och det slog mig att jag nu faktiskt kan presentera min gamla hästar lite bättre.


Här följer några foton på Brave Boy, min connemaraskimmel.


Gissa två gånger varför han såldes..?

( Han var maxad D-ponny, 1mm till hästgränsen..)  



Jag och Alundagänget!


  
Stormulen.. :) Nu i efterhand så vet jag ju att han inte trampade på tyglarna, men jag vet även numera att man inte ska låta tyglarna ligga såhär..;)


Och så några bilder på Damita, mitt Imperatorsto.


Första tävlingen, lägg märke till det blågula som dinglar i pannbandet! :)  



Min kusin Emil på Damitas rygg. Här hade hon varit konvalecent under flera månader, och precis igångsatt igen. Därav dåligt musklad.


Och så en bild på Lillen, (Little Bee) som har varit min allra största vän. (Med en vikt på 860 kg.)


Finaste Lilleman, med det stooora huvudet, som inga träns passade på.. Här var det XL som fick träda in, nosgrimmorna nådde knappt runt då heller...  


Mmmm.. Vilka minnen.. Jag är glad att jag hittade den här lådan! :)

     

Av Jossan - 2 maj 2010 08:35

Ska försöka att överföra våra bästa bilder till den här bloggen nu istället.


Här nedan följer bilder från vårat 1½ (snart iaf) år tillsammans.

  


Februari 2009, första passet på böjt spår



Juni 2009, en ögonblicksbild, för passet gick egentligen uruselt..


Första ridhusvändan någonsin, lite spänd häst och en nervös ryttare i framvikt  

Heddan på betet 2009


  

Heddan och bästa kompisen Hedvig på betet 2009  



Heddan och jag tränar på buga, sommar 2009  

  


Juli 2009, vi travar i sommarhagen.


  

  
Bilder från våran första tävling, här mellan klasserna.  
Heddan och jag ler ikapp  
Första klassen, Heddan var i sitt livs form.
Efter första klassen, poängmässigt var vi tvåa. 



I vintras fick vi problem med galoppen efter vintervilan. Här jobbar vi på att ryggen ska hitta sin plats igen, och för att få henne att sluta sticka iväg i trav med huvudet som stjärnkikare.


  
Heddan i hagen när första snön kommit 
Heddan som klippt för första gången hos mig.  



Det var en himla kall vinter 2009-2010, minus 30 grader då och då..


  
Våren 2010


  
Sista ridhuspasset för vårterminen


  
Min fina häst med en ngt obalanserad ryttare.. Återigen i framvikt..     

Av Jossan - 1 maj 2010 19:52

Det var så här det började....

 

Min första hästupplevelse var att min farfar tog med mig till Hällastallet när jag var jätteliten. Det var ett travstall som låg ungefär där hällaköpcentrum ligger idag, om jag minns rätt.

Detta lade grunden till att jag började tjata om egen häst, och när jag precis fyllt elva så tröttnade de, och då fick jag honom!!!!!! Brave boy, min underbara supersnälla connemaraskimmel.....    Han var så söt, och underbart snäll, men inte alls så lättriden. Hinder hoppade han helst inte, och ute i det gröna försökte han gång på gång att spränga ljudvallen.. Men jag avgudade min ponny.... Tyvärr så är jag inte en av dessa tjejer som kan ha sin ponny tills man fyller 18 eller ännu längre, för när jag var 14 år så var jag 178cm lång, och kunde slå knut på benen under Bravis mage.. Då fick jag lov att inse att han kunde glädja någon annan mer än mig, och det var då som jag kom i kontakt med min farfars kusin, Monica, som hade ett halvblodssto som hon skulle sälja.

 

Stoet hette Damita, hon var ett brunt sto efter Peter Erikssons gamla hoppare Imperator, och hon kunde hoppa hus!!!

   

 

Hon hade ett rysligt humör, det small i gallret när man gick förbi boxen, men på sommaren, när jag tog ut henne till vårt sommarställe, då blev hon världens snällaste. Hon gillade nog aldrig springet i det stora stall som vi stod inackorderade i.. Dessvärre blev Damita halt gång på gång under den korta tid hon bodde hos mig. På två år hade vi nog åtta hältor, och till slut konstaterade de på djursjukhuset i Strömsholm att hon hade växande pålagringar i sina framknän.

Så mitt fina sto somnade in den våren.

 

Efter Damita så kom Lillen,

eller Little Bee   som han egentligen hette. En reslig karl på 174 cm, med dasslock till hovar, och en vikt på 860 kilo.. Kallblod? Neeej, han var ett halvblod efter Little boy- Abbé. Stor och snäll, hade lite nerver, rev en del men hoppade allt utan att stanna. På honom kunde man hoppa höööööööööööögt...... I bland höll jag mig i manen och blundade när vi red emot, men han hade ett hjärta av guld, och räddade alltid situationen. Han hade problem att hålla vikten, och var alltid mager. Aldrig har jag väl träffat en häst som ätit så mkt..   

När jag  haft Lillen i fem år, så blev han hoppig i höger galopp, och började att vägra på hinder?! Efter att ha varit iväg till strömsholm och träffat Anders Norén, och efter att vi röntgat, kunde vi konstatera att det fanns fel både lite här och var, både förslitningsskador och fel på ämnesomsättningsorganen. Så Lillen fick gå till de evigt gröna ängarna.


 

Efter Lillen följde Sibelius... 

Sebbe köpte jag 2002 av en tjej i Tillberga, Västerås.

Han var ett svenskt halvblod, men en finsk moderlivsimport fallen efter Mozart II- Matador- Leszek, avlad för dressyr men något gick nog snett med psyket för det..

När jag köpte honom var han sex år i kroppen, men bara 3-4 i knoppen.

Han hade bara gått i hage med några få uteritter de senaste två åren, hade inte gjort vidare bra ifrån sig vid kvaliten, och ställdes därför av.

Sebbe var galen...

Han var livrädd för trafik, han klarade inte av trånga utrymmen som transporter och spolspiltor. Han fixade definitivt inte att möta en annan häst i ridhuset och ha en vägg på andra sidan..

Det gick helt enkelt inte att få honom att passera då, han vände på en femöring, och galopperade åt andra hållet, och så låg man där i en hög och sprattlade, alltmedans hans bruna hästrumpa försvann över ridbanan.

Men jag älskade min häst.

  

Han var guld, hoppade i alla lägen, var alltid glad och positiv, och visste man bara vad han var rädd för och undvek det så var han som vilken häst som helst.

Sista året med Sebbe tog vi tag i dressyren.

Vid ett flertal tillfällen åkte vi och tränade för Marianne Essén på strömsholm, och tack vare henne så började vi få lite koll på tillvaron. Under en träningsvecka i början av augusti 2006 så släppte det till riktigt.

Sebbe har nog aldrig gjort så fina skänkelvikningar, inridningar, förvänd galopp. Han gjorde bakdelsvändningar och ryggade, allt bara flöt på så där härligt, och jag var så himla glad; äntligen!!

Nu skulle vi nog fixa LA, trodde Marianne, och jag växte..


Sn gick det bara en knapp månad, och så tappade han all gnista, och han började att kissa, inte bara en gång när man red, utan före, två gånger under ritten och även efter man suttit av?? Jag lät honom vila i sex veckor, och sen började skyttetrafiken till strömsholms djursjukhus.

Där kliade man sig i huvudet, och sen började plågan för sebbe..

För först blev han sprutad i ryggen, då man på röntgenbilderna kunde se fem överlappande kotor, sk kissing spines,  men trots bedövning i det området så blev det ingen förbättring av bjudningen. Och sen, en knapp vecka senare kom man på att det kanske var i frambenen som felet satt ( fast ingen böjprovsreaktion??) så då sprutade de honom där. Och så behandlade man lite i ryggen med shockwave, för säkerhets skull..

( Men om man söker lite på nätet så hittar man ganska snabbt att cortison behandling och shockwavebehandling inte ¨går hand i hand", då den ena skapar inflammation och den andra häver den.. Det ska vara två månaders mellanrum mellan dessa behandlingar..)

Och efter två behandlingar fram, och ytterligare ett återbesök, där han fortfarande inte var villig att röra sig framåt med bjudning, så kom man på att man kanske skulle spruta i bakbenen.. ( Men fortfarande ingen böjprovsreaktion..) Då sa jag nej.

Inga fler sprutor, ingen mer sjukhage. Min Sebbe var inget försöksdjur, han hade tappat all livsgnista, och det veterinären kunde lova mig var att med rätt behandling så kunde han hålla i upp till ett år till.. Med ett halvårs konvalecens.. Jättekul.

Så i julveckan så for vi, jag och Vera, som hjälper mig, med vår älskade vän till Norberg för att  han skulle få somna in. Det var jättesvårt, och inget som jag önskar ens min värsta fiende.

Sebbe var så snäll, jag ledde honom fram och stod brevid honom hela tiden, men jag var inte beredd på hur snabbt allt går när det väl sker.

Trösten var ändå att vara så nära att man kan se att själen är borta, ögonen på min vän blev tomma och stilla direkt.


Jag drömmer fortfarande om Sebbe, men bara om hur fint vi hade det under de underbara år som jag fick lära känna honom.

Jag hoppas att han vet hur mycket jag älskade honom, och hur svårt beslutet var att ta.

Världen är full av änglar, och nu har himlen fått en brun och yster ängel, full med upptåg, som verkligen förtjänar det finaste gräset de har där.


Jag glömmer honom aldrig.

 

Ett kort tag efter Sebbe gjorde den lilla kolsvarta nordisen Tello ett kort stopp i mitt liv men sen blev jag då hästlös ett längre tag för första gången sedan jag var elva..

 



Och så hittade jag då mina drömmars häst: Tom Dooley.  

 

En dag i slutet av februari 2008 så åkte jag och V ner till Tidaholm och hämtade hem honom, en svart valack på fyra år, med en liten vit stjärn i pannan. Tom var efter Dardel - Freimoor.  Följande månader så kämpade vi med inridning, och eftersom han var snäll och villig att lära så gick det som en dans, tills en dag i början av Juli, när jag hittade honom halt med fula sår över knäet på höger bak. Han återhämtade sig aldrig, och det visade sig sedan vara en fraktur i hasen, som förmodligen uppkom den dagen i hagen. Och den 1:a december somnade världens raraste häst in, evigt saknad, aldrig glömd.

   Tom Dooley, våren 2008


 
Till alla mina vänner som vandrar på klöverängarna:
En sliten grimma hänger i mitt stall.
En blanknöt sadel ligger på sin pall.
Frågar du varför jag tårar bär
blir mitt svar min ponny borta är.

Min ponny nu nått slutet på sin färd.
Hans hovtramp hörs nu i en annan värld.
Han i klöverängar går på vall.
Jag är ensam i mitt tomma stall.


Han var en vän, just en sån vän
man ej tror finnes på vår jord.
Jag ofta sade dessa ord.
Du är en bra kamrat, en god kamrat
Hans ögon gav mig svar
Den bilden i mitt minne lever kvar



En ensam sliten grimma
den hänger i ett stall
den påminner om ett förtroende
och vänskap för varann
den påminner om en flicka
som älskade sin häst
hon var den enda
som kände honom bäst
nu när deras dagar för alltid är över
stallet står tomt, men grimman finns kvar
för att påminna om deras lyckliga dar.

 


Av Jossan - 1 maj 2010 19:46

Heddan är ett supertrevligt sto, ca 167 cm över manken. Hon är lätthanterlig i det mesta, snäll och go att pyssla med, pigg och alert i ridningen.

 

Heddan är min alldeles egna och första varmblodstravare. Jag har inte så många positiva erfarenheter av så kallade ridtravare sedan tidigare, men sedan jag skaffat mig Heddan så har jag blivit varse om att det finns många duktiga ryttare med ridtravare därute i hästsverige.

 

  

 

Tillbaka till Heddan då:

Hon har gått i travet tills hon sommaren 2008 istället skulle skolas om till ridhäst. Inriden var hon redan, då hon gått i montéträning, men hon hade inte skolats någonting i annan ridning. Jenny och hennes mamma Ewa hade i januari när jag köpte henne hunnit så långt som att de longerade henne i samtliga gångarter, och de hade även hunnit med att testa någon uppsutten galopp.

 

Jag ville dock testa av det mesta själv, och startade om från början. Det har inte varit en dans på rosor, men, det har varit ett nöje att lära känna Heddan, som är en otroligt samarbetsvillig häst, som aldrig säger nej, utan alltid försöker göra sitt bästa.

 

Vi har testat att hoppa, och det går sakta och helt ok framåt, men någon hoppestjärna tror jag aldrig att Heddan blir. I dressyren så har vi börjat att befästa skänkelvikningar, och vi övar på övergångar mellan gångarterna för fulla muggar. Heddan har mkt franskt blod, och har därför även passen i sig. Vilket inte alltid är så roligt när man vill att hon ska göra bra övergångar mellan trav och galopp..

 

De framtidsplaner jag har för Heddan är väl att befästa lite fler skolor hos henne. Kanske köra henne något själv, men inte i lopp då förstås, utan bara ut och jogga.

Tror att hon skulle kunna komma att bli en bra mamma i framtiden, men det får tiden utvisa.

 

Som travhäst sett så har hon en schysst stamtavla, men mest gammalt blod, så ingenting eftertraktat inom travaveln. Men vem vet.. Under har skett förr..

 

Hon kan vara en smula vass mot de andra hästarna i hagen, då hon är ganska ranghög, men hon drar sig helst undan och går för sig själv.  Med människor så är hon istället väldigt sällskaplig, och älskar att bli ompysslad.

Presentation


Välkommen hit!

Kul att just du hittade till oss. Här kan du läsa om allt som rör min häst, lite om min familj och en hel del ur min vardag. Och du.. Glöm inte att lämna en signatur i bloggen. :)

Om oss:

 

 

Josefine Nordberg Karlsson

 

 

Josefine heter alltså jag, kallas till vardags för Jossan, utom i arbetet, där jag rakt av är Josefine. Är född 1979. Har varit hästintresserad hela livet, fick som 11åring min första ponny, och efter det har det fortlöpt sas. För några år sedan lade jag tävlingsnerverna på hyllan, och beslöt mig för att ta ngr års semester från det livet.

 

Jag har hur som helst en familj också: Maken, och tre underbara grabbar. Det är Rasmus - 00, Tor -05 och Markus -07. De gör mitt liv värt att leva, och de gör mig lycklig varenda dag!

 

Min häst heter Catch the Cat, ett engelskt fullblod efter Mr Wells - Leader of the Pack. Född 2011-05-06. Jag köpte honom från Anna-Karin Louie-Ying i november 2012. Han är en fantastisk häst som gör mig glad varenda dag!

     

         

   

 



 

 

Mina änglar:

Heavenly Dreams "Heddan"

2003-2012

 

 

      

Heddan somnade in den 17 april 2012, och jag kommer aldrig att glömma henne..   

 

 Quimero, hennes enda avkomma, skulle alltid finnas kvar hos mig, en stor och rejäl kille som jag hoppades mycket på som allround häst och livstidsvän... 

 

  Quimero

f 20110528

E: Galope P

U: Heavenly Dreams

 

 

 

Quimero blev hastigt sjuk under november månad 2012. Det visade sig vara så att han hade stora förändringar på framförallt 7:e nackkotan, med största sannolikhet orsakat av virus som han utsattes för under sina första levnadsmånader. Med honom försvann även mitt finaste minne av Heddan, och sorgen blev dubbel.. 

 

I mitt hjärta finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.

 



Gästbok

Arkiv

Kategorier

Besöksstatistik

Länkar

Senaste inläggen

En tillbakablick

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Vädret hos oss

Väder Västerås

RSS

Fråga oss!

6 besvarade frågor

Följ bloggen

Följ himmelskadrommar med Blogkeen
Följ himmelskadrommar med Bloglovin'

Följ oss

Follow on Bloglovin

Följ oss

Follow on Bloglovin

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se