Startade som tidigare skrivet i stallet. Hem, fixade lite med mitt kompendium och åt frukost, skjutsade Tor till sin Judo, medans Maken gick ut och vårstädade med grannarna.

Tor imponerade på mig, och jag tyckte att tränaren som ledde barngruppen var superbra, lugn, saklig och toppen med ungarna, fick dem att känna sig trygga och välkomna.

Sedan åkte Maken iväg och långdistansade, Tor for med sin farmor på bio, och jag, Rasmus och Markus pysslade lite hemma. Jag hade en hel del av mina stallvinterkläder med hem för att tvätta och stoppa undan till nästa vinter. Men nu är det fixat!

På kvällen for vi över till sjukhuset, då farmor har fått en propp i benet, och blivit akut inlagd igen. När ska detta sluta, kan man ju undra? Hon hann ju bara vara hemma i fyra dygn, knappt..

Efter besöket hos farmor kände vi att vi var tvugna att äta på vägen hem, Markus hade inte sovit ngn middag, och klockan var redan över 19:00. Så vi slog på stort och åt middag på Pizza Hut.

Ja, och sedan hem, och så kollade jag och Maken på Role Models. Hmm.. Rätt så sjuk film faktiskt.. Jag fixade att se hela, men jag gillar inte "Stiftler" filmer.. Och han gjorde mig inte besviken s.a.s För han var minsann en riktig Stiftler i den här med...

Nåja.. De andra filmerna som jag lånade av syrran förut var ju superbra, så en nit kan man ju fixa.  

Nu väntar sängen på mig, för i morgon har Markus bollkul, Mamsen och papsen kommer på visit, så jag och Rasmus lär väl baka, en träning av Moa efter lunch, och så stalljour på kvällen i Hubbo. Och sedan är det måndag igen då?! Med en ny 4-dagars arbetsvecka. Rätt så nice med mkt lediga dagar! Speciellt när solen skiner!!

På torsdag reser jag bort en sväng, men de flesta av er som läser här träffar jag väl på då, där på Häklefjäll? Kram på er så länge!! ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...