Direktlänk till inlägg 22 augusti 2015
Min värsta mardröm är att något skulle hända något av barnen. Och igår fick jag en liten flash av hur något sådant skulle kännas..
Jag, Julia, Markus och Tor skulle ta med Calle och bada. Julia skulle rida honom dit, jag och kidsen skulle cykla. Nu är de ju 8 och 10 år i år, så jag sa att ni får cykla i förväg, men vänta med jämna mellanrum in oss. Vilken fungerade toppen.
Det tog 45 minuter att komma till badplatsen. Calle var svettig och tyckte att det var super att få svalka benen i vattnet. (Efter ca 20 min så tog han sig faktiskt en simtur.) Barnen badade och fikade efteråt i solen, medan Calle torkade och åt ett par morötter.
Så var det dags att åka hem. Julia satt upp, jag tog min cykel och barnen tog sina. Barnen tog en genväg upp från badplatsen, Julia och jag tog den som är något längre men lättare för Calle. Kom runt träddungen och ser Tor. Markus är borta.
Först tar jag det lugnt. Han har ju knappast hunnit långt. Men efter ett par minuters sökande så griper paniken in. VART ÄR HAN?! I vattnet? Nej, de som var kvar på platsen hade inte sett ngn liten pojke i cykelhjälm. På väg åt fel håll på vägen? Jag tog av åt det hållet medan Julia och Tor åkte åt andra hållet och kollade. Cyklade ngn kilometer, kollade så långt jag såg och ropade. Inget svar. Tillbaka åt Julias och Tors håll. Men nej.. De hade inte heller sett honom. Fick tokpanik. Cyklade tillbaka samma väg igen, ropade hela tiden. Cyklade lite längre på vägen. Vände, tillbaka igen. Nu hade ju Julia och Tor fortsatt att leta hemåt. Ungefär 2 kilometer in på vägen hem så stod Markus och väntade: - Varför tog det så lång tid? muttrade han lite surt.
Behöver väl inte säga att jag typ bröt ihop när vi hittade honom... Supersvettig efter min mastodont cykelsväng (Som ju redan innan var beräknad att bli ca 12 km.) och hes efter alla rop.. Nåja... Vi lärde oss nog alla något av händelsen. Och eftersom jag ska på kryssning med barnen ikväll, så ska jag ha koppel på den yngste.. Bah!
Kvällen avslutades iaf mycket trevligt med tacos hemma hos Familjen Johansson.
Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...
Josefine Nordberg Karlsson
Josefine heter alltså jag, kallas till vardags för Jossan, utom i arbetet, där jag rakt av är Josefine. Är född 1979. Har varit hästintresserad hela livet, fick som 11åring min första ponny, och efter det har det fortlöpt sas. För några år sedan lade jag tävlingsnerverna på hyllan, och beslöt mig för att ta ngr års semester från det livet.
Jag har hur som helst en familj också: Maken, och tre underbara grabbar. Det är Rasmus - 00, Tor -05 och Markus -07. De gör mitt liv värt att leva, och de gör mig lycklig varenda dag!
Min häst heter Catch the Cat, ett engelskt fullblod efter Mr Wells - Leader of the Pack. Född 2011-05-06. Jag köpte honom från Anna-Karin Louie-Ying i november 2012. Han är en fantastisk häst som gör mig glad varenda dag!
Mina änglar:
Heavenly Dreams "Heddan"
2003-2012
Heddan somnade in den 17 april 2012, och jag kommer aldrig att glömma henne..
Quimero, hennes enda avkomma, skulle alltid finnas kvar hos mig, en stor och rejäl kille som jag hoppades mycket på som allround häst och livstidsvän...
Quimero
f 20110528
E: Galope P
U: Heavenly Dreams
Quimero blev hastigt sjuk under november månad 2012. Det visade sig vara så att han hade stora förändringar på framförallt 7:e nackkotan, med största sannolikhet orsakat av virus som han utsattes för under sina första levnadsmånader. Med honom försvann även mitt finaste minne av Heddan, och sorgen blev dubbel..
I mitt hjärta finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 |
9 |
|||
10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 |
16 |
|||
17 |
18 | 19 |
20 | 21 |
22 | 23 |
|||
24 |
25 |
26 | 27 | 28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|