.. tog tårarna slut.. De ersattes av en konstig tom känsla, som känns fullkomligt overklig. Men jag tror att mina barn mår bättre av den, än av att jag bara gråter. Dessutom har mitt ansikte intagit rätt skepnad igen. I två dagar när jag kollat i spegeln har jag sett ut som ett rödögt monster med stora påsar under ögonen.. Priset av alla tårar..

Jag undrar så och saknar än mer..

Jag försöker sova, men det går inte längre. Jag försöker fästa tankarna på annat, men det går inte heller. Jo, tillsammans med barnen så blir jag distraherad, så då kan faktiskt mina ögon torka för en stund.. Ikväll skulle jag och Maken bort, men jag orkar inte. Jag vill bara sitta hemma och vila mig, så att jag kanske kan acceptera vad som har hänt.

Ann kommer över hit idag. Det känns iaf bra. Då kan våra barn leka, och jag får något annat att tänka på en stund, men jag vet även att det är ok att gråta en skvätt. Hon förstår.

Bara att ta sig ut i stallet och fixa i ordning allt känns som ett JÄTTEPROJEKT. Det får vänta, jag orkar inte uppbåda kraft till det.

När Heddan dog så hade jag min fina Q som kunde lyfta upp mig igen. Nu har jag ingen, och sorgen är dubbel den här gången. För med Q försvann mitt finaste minne av Heddan med.

Jag trodde verkligen att det var min tur att få det bra den här gången. Q var verkligen värd ett långt liv, det bästa liv en häst kunde ha. Istället slutade det så här.

Älskade finaste och underbaraste kanelsnäckan.. Du har lämnat ett enormt hål efter dig. HUR ska jag kunna bearbeta det här? Jag vill inte ens förstå..