Nå.. Det var mörkt, men jag hade en sketen pannlampa. Det var blött, men jag hade ett par gamla gympaskor och hoppade mellan tuvorna. Hästarna var i hagen, men de var aaaaaaaaaallra längst bort. Några blöta skor och ett par rivsår senare så hade jag dock funnit dem, och tog med dem tillbaka, så att jag kunde fodra dem och borsta dem. Ingen hit.. Får skaffa bättre grejer om jag ska fara runt sådär i mörkret..

Heddan är den som har mest bråttom tillbaka. Så även idag. Hon åt upp det som fanns att erbjuda, och som man inte behövde jobba så mkt för. Sedan drog hon som en avlöning.. Men fölis stod lugnt kvar och slickade rent hinken, blev borstad och visiterad lite extra, och verkade inte speciellt bekymrad över situationen. Men plötsligt knakade det till i mörkret och en uppfordrande gnäggning hördes: -Hallå där!?!? Vad har DU för dig där?? Du ska ju vara HÄÄÄÄR, med miiiiiiiig!!!!!

Lilleman vände sig om och kollade in i mörkret, men beslöt sig för att fortsätta att diska hinken.. Heddan gnäggade säkert 6 gånger till, innan han bemödade sig med att svara, kolla i hinken en extra gång, och sedan trava ikapp henne.. Sötnötarna! De tycker verkligen om varandra!

(Fast Q gillar människomamma med.. Det visade han i helgen, när han satte mulen intill mitt öra, lade huvudet på min axel och smågnäggade, ja, så tyst att jag först trodde att jag misstog mig.. Men han upprepade det säkert 4 gånger, och speciellt när jag kliade lite extra på framsidan av halsen. )

 

Jenny

4 oktober 2011 21:14

Mys!!! Låter som han har en underbar personlighet precis som mor hans alltid haft =)

http://www.honmedegenasikt.blogg.se

Jossan

4 oktober 2011 21:27

Det har han. Han verkar bli ngt lugnare i psyket än henne, inte mkt som kan stressa honom. Jag har tur som har två så fantasktiska hästar! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är glest med inlägg här. Men då och då så blickar jag tillbaka och minns. Det värmer i hjärtat och ger svid i ögat? Älskade Calle. Som jag saknat dig det här året. Men jag har turen att ha vänner som lånat ut sina fyrbenta juveler till mig, och s...

Det är aldrig lätt att ta farväl, men att göra det för sista gången för att ens vän ska somna in innan en sjukdom blir alltför påtaglig och riskera ett stort lidande, det är så svårt att det känns som om hjärtat bokstavligen ska gå i miljoner bitar. ...

Lycka är att få rida ut en ljummen kväll när solens sista strålar lyser upp björkskogen. Att på den där lilla stigen få till både samlad trav, galoppombyten och samlad galopp. Bara hästfolk kan förstå... ...

Och jag kan väl inte titulera mig årets Bloggare... Men i andra änden av skalan kanske? Vi lever iaf. Och frodas. Calle börjar bli så fin, särskilt i dressyren har han utvecklats. Tanken är att vi ska starta någon LA bara tävlingarna kommer igång...

Jahapp. Swish, så for oktober förbi. Leran har kommit. Regnet med... och så hovböld som ett brev på posten. Eller ja, nu är jag kanske orättvis, för det är första gången som vi besväras av det. Men trist ändå. Och synd om Calle. Det har inneburit box...